att var uppmärksam i jobbiga situationer

Tiden går fort. Och ändå inte. Vanligtvis kan tid bara rinna genom fingrarna på oss, ibland går tio år som ingenting. För mig har sista tiden gått otroligt långsamt men utan att vara jobbig eller tråkig. Visst har det varit vissa saker som är jobbiga men så är bara livet. Om vi vill uppleva livets djupare mysterium behöver vi öppna våra hjärtan - och när vi lever med ett öppet hjärta gör saker ont. Och det som gör ont berikar livet.

När det gör som ondast beror det på att vi håller fast som hårdast. En insikt som smygit på mig den senaste tiden är att min son skulle ha bättre föräldrar om vi delade på vårdaden om honom. Det innebär att jag ska försöka släppa taget om att ha ensam vårdnad - en process som varit mycket smärtsam. Jag älskar kvällarna med Edvin. Att ligga och mysa med en bok eller bara småprat. Jag älskar att träna med han, lära han trix med våra cirkusgrejer, att träna läsning och matte med honom. Att se vara med honom varje dag och se honom växa till en som har mod att möta världen med ett öppet hjärta.

Och detta ska jag släppa taget om.

Det är oftast bättre för barn att ha bra kontakt med båda sina föräldrar. Nog för att han har "bra" kontakt med sin mamma, men han har inte vardagskontakten. Och framför allt blir jag en bättre, mer närvarande, mer tålmodig pappa när jag har varit själv några dagar. Fast själv kanske inte är rätt ord - när jag har fått ägna mig åt det som är min passion - personlig utveckling, kurser och retreats.

Och nu har jag ju den fantastiska möjligheten eftersom Edvin har en underbar mamma. Men det är ändå smärtsamt.

Samtidigt som jag går genom denna oerhört jobbiga separationsprocess har jag kunnat göra det i hög medveten närvaro. Jag har om och om igen stannat upp och tittat vad som händer inombords. I augusti var jag på en fantastisk kurs och kom hem med en helt ny kropp och en helt ny känsla för livet - och det hjälpte mig inför denna process. Det hjälpte mig att släppa på egot som vill klara av pappa-rollen på egen hand.

Men nu står vi alltså inför det att låta han bo mer hos sin mamma. Vi har precis börjat och det fungerar inget vidare. Han vill vara här, jag vill ha honom här.. Men redan nu i vecka ska han sova hos henne någon natt. I helgen kommer hans vanliga helg hos sin mamma.. så.. Usch gör ont i mig redan nu när jag tänker på att han ska vara där lite längre.. kanske to-må.. Frågor som: har han det verkligen bra där? Är hennes nya snäll mot honom eller ser han mig i Edvin och känner sig hotad av det? Får han uppmärksamheten?

Jag vet att han har det bra där. Oro för sina barn är en förälders lott.

Men jag är iallafall uppmärksam på mig själv. På nuet. Och känner stark kärlek och medkänsla
med världen. Ibland tar mitt humör över för jag är trots allt en passionerad människa.. men jag stärks i min egen utveckling av kunskape att jag blir en bättre medmänniska - och framförallt en bättre pappa - av medveten närvaro i jobbiga situationer.. Jag lär mig ha kvar, lämna utrymme för, och hantera livets svåra känslor.