Halv fem och fredag eftermiddag. Varit hemma idag med sjuk son, ska göra mig i ordning för att hämta dottern. Min barnhelg. Trots att lägenheten ser bättre ut än på länge är det bästa ordet för att beskriva den: kaos. Dålig på att plocka undan efter mig och ska flytta. Dubbelt kaos. Att dagarna varit fulla med möten och kvällarna ägnats åt individuell handledning av blivande terapeuter, samt en och annan terapisession över telefon. Givande, men vart har mitt liv tagit vägen? Eller vänta.. kanske aldrig haft något liv..

Jag är bra på att hjälpa andra. Vet att det är många som säger det och det dom flesta menar är att dom är bra på att ge råd. Råd hjälper sällan. Har inte du fått en miljon råd om att sluta röka, lyssna bättre, byta jobb, byta partner, studera mer eller idrotta mer? Alla har fått det - man gör det nästan aldrig - och ändå tror folk att råd fungerar. Som terapeut ställer jag frågor. Och jag är bra på det. Det innebär inte att man är bra på att hjälpa sig själv. Även doktorer blir sjuka. Terapeuter har kriser.

Karriären går bra, barnen mår bra och fungerar bra i skolan. Mitt privatliv är en katastrof. Jag jobbar, tar hand om barnen och jobbar lite till. Får höra att jag räddar livet på folk, ändrar deras liv, ger dom en livsglöd. Och det tror jag att jag gör. Var har min egen glöd tagit vägen? Varför kan jag inte bli kär igen? Är jag yrkesskadad?

Jag tänkte försöka ta reda på det. Och hitta min glöd igen.